Nu ska ni få höra historien om hur jag under nyårskvällen betalade 320 kr för min kebabpizza utan läsk. Som vanligt ligger det en dyster och ganska mörk hund begraven i den här historian.

Nyårskvällen, som sagt. Jag och några kompisar blev hungriga och då vi inte var sugna på att beställa bord på en lyxig restaurang så bestämde vi oss för att köra på den närliggande grillen i stället. Snabbt, enkelt och billigt, tänkte jag. Fast billigt blev det inte…

Vi var rätt många, närmare bestämt 6 pers. När allt var klart tog jag på mig att hämta maten och således också att dra mitt kort för att sedan få betalt från respektive deltagare. Det kändes enklare än att alla skulle gå med och dra sitt kort där på grillen var för sig.

Maten blev klar, jag betalade, och gick tillbaka. Väl hemma igen så var det genast ett par stycken av kompisarna som frågade vart de skulle swisha och hur mycket. Jag meddelade då samtliga att det gick bra att Swisha och hur mycket.

Tyvärr var det då 2 stycken som inte betalade. Till saken hör att dessa under hela min uppväxt klagat på bristen av pengar. Alltid! Det har liksom inte funnits en enda period där problemet med pengar varit frånvarande.

Därav hamnade min egen nota på drygt 300 kr. Helt klart den dyraste pizzan jag någonsin ätit 🙂 Jag upptäckte det ett par dagar efter när jag kikade igenom kontohistoriken som jag ibland gör.

Visst, det är inte mycket pengar, men det svider ändå lite då jag i regel lagar matlådor för 10 kr styck.

Nu tycker ni säkert att det här är löjligt. “VADÅ? Det är ju bara att skriva till dem att de ska betala?!”.

Ja, fast för mig är det inte riktigt så enkelt. Jag har jävligt svårt att i efterhand skriva till människor att de är skyldig mig pengar. Det känns girigt på något vis, trots att det inte är så. Kanske någon där ute förstår mig.

Det här är liksom människor jag känt sjukt länge. Känns dumt att då skriva:

Du, betalade du för maten på nyår?

Och vad spelar det för roll egentligen? Boston Pizza kom precis till min portfölj med en utdelning på över 100 kr så snart kan jag köpa pizza till ett helt logement. Speciellt då jag får utdelning varje månad från det bolaget.

Samtidigt tycker jag att man alltid ska betala för sig. Jag har det lite som regel att jag får vara hur snål som helst, bara det inte går ut över någon annan. T.ex. skulle jag aldrig kunna stjäla något för att höja min egen sparkvot.

Jag är en typisk sådan person som aldrig skulle kunna glömma att betala någon för maten eller något annat. Det ingår liksom i min natur att alltid fråga vart och hur mycket jag ska betala och inte dröja med detta.

Usch för sådant beteende!